Keynesian economics: De viktigaste idéerna i keynesiansk ekonomi. För många människor är ett av de viktigaste begreppen att behärska det allmänna begreppet keynesiansk ekonomi. För dem som inte är bekanta med begreppet handlar det om en ekonomisk metod som betraktar ekonomins tillstånd som en process som lämnar utrymme för framtida tillväxt genom användning av vissa monetära verktyg och tekniker.

I motsats till monetärt baserade teorier som monetarism anser den keynesianska ekonomin att långsiktig tillväxt endast är möjlig genom den ökning av den totala inkomsten som skapas genom användning av dessa verktyg och tekniker. Det bör noteras att denna typ av ekonomisk filosofi skiljer sig mycket från den monetaristiska tankesättet som är förhärskande i de flesta andra ekonomiavdelningar.

För att förstå Keynesian economics är det nödvändigt att ta en titt på dess underliggande filosofi. Keuper är en tysk ekonomisk filosof som är mest känd för sina bidrag till det ekonomiska området. Hans mest anmärkningsvärda arbete omfattar hans teori om pengar. Enligt keynesiansk ekonomi är pengar det medel med vilket varor och tjänster produceras och utbyts i en Keynesian economics. Deras värde ökar med tiden eftersom de kan köpa fler varor och tjänster än vad som någonsin kan produceras under en begränsad tid.

I Keynesian economics avser utbudskurvan i ekonomin den förändring av kvantiteten av en vara eller tjänst som sker i en ekonomi på grund av den allmänna ekonomiska aktiviteten. Begreppet aggregerad efterfrågan härrör från denna princip. När det gäller aggregerad efterfrågan finns det inget sådant som en högkonjunktur, eftersom all ny ekonomisk aktivitet bara skapar mer av den vara eller tjänst som produceras. Den aggregerade efterfrågan är inte oroväckande, utan återspeglar helt enkelt den övergripande hälsan i en Keynesian economics som helhet.

En viktig skillnad mellan keynesiansk ekonomi och traditionell ekonomi är användningen av en centralbank. Keynesianerna anser att centralbanken bör spela en roll för att stabilisera penningmängden, räntorna och annan penningpolitik i ekonomin. Precis som med en fiatvaluta bör regeringen använda en centralbank för att försöka kontrollera inflationen och andra makroekonomiska faktorer.

Keynesianerna anser att det finns två viktiga allmänna ekonomiska teorier som har varit inflytelserika när det gäller att bestämma inriktningen på den amerikanska ekonomin sedan början av 1900-talet. Dessa teorier är aggregerad efterfrågan och teorin om prisstabilitet. Aggregerad efterfrågan är idén att en ökad efterfrågan automatiskt återspeglas i ökad produktion och sysselsättning. Denna teori är i huvudsak vad som kallas en viktig truism i Keynesian economics.

Å andra sidan föreslår teorin om prisstabilitet att förändringar i penningpolitiken, som vanligtvis är resultatet av en ökning av den aggregerade efterfrågan, kommer att ha en liten effekt på det kortsiktiga (mellanliggande) utbudet. I detta fall kommer förändringar i penningpolitiken inte att påverka det långsiktiga (långsiktiga) utbudet. Den keynesianska ekonomin använder båda begreppen för att tillhandahålla en analys av den amerikanska ekonomin som bestämmer hur regeringen ska agera när det gäller dess ingripanden på marknaden. För att slutföra denna serie om Keynesian economics kommer framtida artiklar att ta upp frågor som offentliga finanser, räntor och centralbanker.

Keynesian economics – vad är det?

I många ekonomiska läroböcker definieras Keynesian economics som den vetenskap som försöker beskriva hur utbytet av pengar och betalningen av skulder fungerar. I synnerhet hävdar Keynesian economics att den samlade efterfrågan är den viktigaste drivkraften inom ekonomin; följaktligen kan statliga utgifter under en depression stimulera den ekonomiska aktiviteten genom att öka sina egna utgifter, vilket uppmuntrar privata utgifter och investeringar också. När en regering spenderar mer expanderar följaktligen ekonomin automatiskt eftersom pengar finns tillgängliga för alla samhällets behov. Om investeringarna och produktionen ökar kommer det att leda till ökad sysselsättning och därmed högre inkomster, vilket leder till högre skatter i slutet av den ekonomiska cykeln. Det finns många kritiker av denna ekonomiska skola som hävdar att den är alltför komplicerad och ointressant för lekmän. Å andra sidan anser de som stöder den keynesianska teorin att de som avfärdar den antingen är okunniga eller avsiktligt förvränger fakta.

Den keynesianska ekonomin tar hänsyn till fyra olika typer av ekonomiska cykler – klassisk, monetaristisk, demokratisk och omfördelningsekonomi. Den klassiska ekonomin hävdar att det inte behövs någon centralbank för att stabilisera en ekonomi eftersom marknadens mål kan uppfyllas genom institutioner för den fria marknaden. den monetaristiska ekonomin syftar till att stabilisera valutakurserna genom statliga ingripanden. Demokratisk ekonomi kännetecknas av att regeringen kontrollerar fördelningen av resurser, vilket leder till hyperinflation. Slutligen undviker den monetaristiska omfördelningsekonomin varje ingripande från regeringen och förespråkar endast gradvisa förändringar av inkomstnivåerna via beskattning. Den keynesianska teorin anser att alla förändringar i produktionsstrukturen endast kommer att ske långsamt och gradvis, och har därför förkastats av de vanliga ekonomerna.

Keynesian economics bygger dessutom på teorin om utbud och efterfrågan. Begreppet efterfrågeanalys antyder att utbudet av en viss vara är större än efterfrågan på den, medan det motsatta inträffar när det gäller utbudet av pengar. När en regering vill öka medborgarnas inkomster är en av de faktorer som den tittar på efterfrågenivån. Eftersom pengar spelar en viktig roll för att bestämma efterfrågenivån ändras också utbudet beroende på den totala efterfrågenivån.

Även om vissa ekonomer anser att den keynesianska teorin om depressioner och recessioner är sann, medger de också att andra teorier också kan ha sina egna fördelar och effekter. Traditionell ekonomi anser till exempel inte att teorin om utbud och efterfrågan leder till depressioner och recessioner. Tvärtom hävdar traditionell ekonomi att en plötslig nedgång i investeringar eller försäljning orsakar en nedgång i efterfrågan, vilket i sin tur får konjunkturcykeln att återupptas. Bortsett från dessa motstridiga åsikter håller den keynesianska ekonomin fortfarande fast vid sin ursprungliga uppfattning att alla konjunkturcykler orsakas av den övergripande tendensen på kapitalmarknaden, som kännetecknas av en tendens att öka över tiden.

Kritiker hävdar dock att Keynesian economics förenklar den ekonomiska aktivitetens process på ett alltför enkelt sätt. De påpekar att den traditionella ekonomin behandlar all ekonomisk verksamhet som isolerade handlingar som följer ett föreskrivet mönster. Keynesiansk ekonomi anser däremot att förändringar i investeringar, utgifter, sysselsättning och sysselsättning är sammanlänkade och sker i en komplex miljö. De hävdar vidare att den keynesianska ekonomin inte lyckas skilja mellan permanenta förändringar i investeringar, utgifter och sysselsättning som är nödvändiga för att stabilisera en ekonomi i motsats till kortsiktiga fluktuationer som tenderar att resultera i kortsiktiga fluktuationer. En annan kritik mot keynesiansk ekonomi är att den inte skiljer mellan en högkonjunktur och en lågkonjunktur, vilket kritikerna anser kan vara en orsak till allvarlig recession eller depression.

Till skillnad från mainstream-ekonomi och andra teorier anser keynesiansk ekonomi att tillståndet för den samlade efterfrågan, som bestäms av en balans av tillgängliga resurser, bestämmer lönenivån. När den samlade efterfrågan sjunker, sjunker lönerna i motsvarande grad, vilket i slutändan leder till arbetslöshet. Den traditionella ekonomiska politiken tar däremot inte hänsyn till effekten av det samlade utbudet, som bestäms av både efterfrågan på arbetskraft och den totala tillgången på varor och tjänster. Detta leder till ökad arbetslöshet när det samlade utbudet minskar. Kaldor och Kumar kritiserar också den traditionella ekonomin för att den inte tar hänsyn till kapitalmarknadernas cykliska karaktär, vilket de anser leder till kortsiktiga störningar i investeringsmönstren, vilket leder till kortsiktiga fluktuationer i fastighetspriserna.

En titt på Keynesian economics

Ett centralt begrepp inom Keynesian economics område är nyttomaximering. Detta är den princip som säger att individer och företag väljer den bästa möjliga kombinationen av utgifter, inkomster och ansträngningar som de kan få ut av sina resurser på det mest optimala sättet. Med andra ord bör enligt denna princip inkomstmängden i första hand vara viktigare än utgiftskvantiteten. I den vanligaste ekonomiska inriktningen används däremot begreppet nyttomaximering för att förklara varför individer och företag gör olika val i samma situation. Om en bilförsäljare till exempel väljer att sälja två bilar till samma pris kommer han att tjäna pengar om båda bilarna säljer bra.

Till skillnad från den vanliga ekonomin betonar den keynesianska ekonomin idén att utbudskurvan är den viktigaste drivkraften bakom förändringar i den samlade efterfrågan i Keynesian economics. Istället för att titta på effekten av ökningar av det aggregerade utbudet på efterfrågan, ligger fokus istället på effekterna av förändringar i den aggregerade efterfrågan på aktivitetsnivån. Den klassiska mikroekonomin analyserar däremot hur förändringar i det aggregerade utbudet påverkar den reala produktionen i en ekonomi som helhet. Den viktigaste frågan i detta senare fall är om det finns ett samband mellan efterfrågans elasticitet och aktivitetsnivån.

En annan viktig aspekt av keynesiansk ekonomi är begreppet efterfrågebestämning. Här genomförs analysen under antagandet att det finns en grundläggande efterfrågelag, nämligen att de priser som fastställs av företagare återspeglar utbudspotentialen hos den arbetskraft och det kapital som står till deras förfogande. Av detta följer att sysselsättnings- och investeringsnivån i en ekonomi bestäms av efterfrågepriserna. I den vanliga ekonomin däremot påverkas den totala efterfrågenivån också när investerings- och sysselsättningsnivåerna förändras.

Keynesian economics skiljer sig också från den vanliga ekonomin genom sin behandling av tidspreferenser. Till skillnad från den vanliga ekonoteorin, där efterfrågan är konstant över tiden på grund av att det är lätt att ändra resurser, är efterfrågan i den keynesianska ekonomin cyklisk, med minimala kortsiktiga effekter och uttalade långsiktiga effekter. Detta resulterar i teorin som säger att en förändring i balansen mellan nuvarande varor och framtida varor leder till fluktuationer i aktivitetsnivån, vilket i sin tur påverkar sysselsättningsnivån och produktionen. Svårigheten för de klassiska ekonomerna att fastställa tidspreferens underlättas dock av att den aktuella inkomsten används som grund för uppskattningar av tidspreferens och att inkomsten inte fluktuerar direkt med investeringar och sysselsättning.

En annan viktig skillnad mellan Keynesian economics och vanlig ekonomi är uppfattningen att arbetslösheten orsakas av faktorer på efterfrågesidan och inte av faktorer på utbudssidan. I mainstream ekon teori är ökad konsumtion alltid förknippad med sjunkande arbetslöshet. Inom den keynesianska ekonomin däremot anses sjunkande arbetslöshet ibland orsakas av faktorer på efterfrågesidan, som stigande skatter eller stigande arbetslöshetssiffror. Här är tanken att skatter och andra former av statligt ingripande endast kan behövas för att korrigera marknadsdrivna fluktuationer, och inte för att förhindra eller vända dem.

Keynesian economics är nära besläktad med det allmänna begrepp i ekonomisk teori som kallas Says lag, som innebär att en ökning av efterfrågan alltid motsvarar en ökning av produktionen, och en minskning av produktionen alltid motsvarar en minskning av investeringarna. Men till skillnad från Says lag, som kan testas med hjälp av ett antal hypotetiska modeller, handlar den keynesianska ekonomin mer om de direkta effekterna av förändringar i utgifter och inkomster, som vanligtvis inte kan testas matematiskt. Följaktligen beskriver keynesiansk ekonomi förändringar i utgifter och inkomster som bestämda av de verkliga drivkrafterna bakom tillväxten. Och dessa drivkrafter överensstämmer vanligtvis inte med Says lag, vilket leder till att kritiker betecknar teorin som ”dynamisk” ekonomi. Förespråkare för keynesiansk ekonomi hävdar dock att Says lag inte är formulerad i en matematisk form, utan är ett språk som beskriver hur människor på marknaden tänker. Resultatet är att Says lag inte passar perfekt för en värld där variabler som pris, inkomst och produktion i sig är osäkra.

En översyn av Milton Keynes’ ekonomi

All ekonomisk verksamhet är resultatet av en efterfrågefunktion. I den keynesianska ekonomin anser man att en ekonomis produktion beror på två primära krafter: efterfrågan och utbud. Det sägs att det är efterfrågan som bestämmer prisernas nivåanpassning. Å andra sidan är det utbudet som bestämmer inflationstakten och anpassningen av produktionspriserna till nivån. Den keynesianska synen på ekonomi försöker förklara förhållandet mellan efterfrågan och utbud i ett monetärt penningsystem.

Keynesiansk ekonomi anser att dagens ekonomi kännetecknas av ett bestående överskott av sparande i förhållande till investeringar. De anser att överskottet av sparande beror på den ineffektiva penningpolitiken och den höga nivån på centralbankens interventioner. I det keynesianska perspektivet påverkar penningpolitiken räntorna eftersom den fördelar de tillgängliga medlen mellan olika ekonomiska grupper. I makroekonomins huvudfåra finns det dock en tendens till att räntorna stiger över inflationsnivån. Dessa högre räntor kallas då för kvantitativa lättnader eller QE.

I den keynesianska ekonomin förändrade världskriget allting. Även om det behövs statliga ingripanden för att undvika hyperinflation, hände i realiteten ingenting och teorin håller i praktiken. Detta beror på att statliga ingripanden är ineffektiva när det gäller att skapa de önskade ekonomiska teorierna på lång sikt. Som ett resultat av detta hävdar den keynesianska ekonomin att det inte är någon idé att försöka lösa problemen på kort sikt eftersom långsiktiga lösningar är omöjliga att genomföra.

Inom den keynesianska ekonomin anser man att konjunkturcykeln är en viktig faktor som påverkar nivån på den ekonomiska aktiviteten. Konjunkturcykler anses vara en väsentlig del av makroekonomin. Konjunkturcykeln bestämmer allt som händer i ekonomin. Således påverkar den direkt efterfrågan och utbudet av pengar och i slutändan även räntorna.

Keynesiansk ekonomi anser också att penningpolitiken är nyckeln till hög ekonomisk tillväxt. När finanspolitiska stimulanser används kommer effekten av dessa att märkas på lång sikt. De Milton Keynesianska ekonomerna anser att en stark finanspolitisk stimulans kan öka efterfrågan på pengar vilket leder till ökad ekonomisk aktivitet. Dessutom kan denna stimulansåtgärd förändra handelsbalansen och öka investeringarna.

Sammantaget anser de keynesianska ekonomerna att skattestimulans och räntehöjningar är viktiga faktorer för den ekonomiska tillväxten. De anser dock inte att dessa faktorer är den enda drivkraften för ekonomisk tillväxt. De anser att det finns andra faktorer som har stor inverkan på den ekonomiska cykeln och därmed behovet av finanspolitiska stimulanser. Dessa faktorer kan dock inte förutsägas i förväg och därför är det nödvändigt för centralbankerna att aktivt ingripa i ekonomin för att justera räntorna och utgiftsplanerna. Så länge finanspolitiken beaktas i den keynesianska ekonomin kan man förvänta sig att recessionerna inte kommer att vara långvariga.

Förhållandet mellan keynesiansk ekonomi och modern makroekonomi

Under perioden av allvarlig global ekonomisk nedgång, som inleddes av den globala recessionen, har ekonomernas arbete ifrågasatts, inklusive den klassiska huvudfåran inom denna disciplin, nämligen Chicago-ekonomerna, keynesianerna, monetaristerna och andra liknande tankesätt. De nyklassiska ekonomerna anklagades för att ha en alltför pessimistisk inställning, vilket ledde till att de avfärdades från den allmänna ekonomin som ovetenskapliga och missriktade. På senare tid har vissa nyklassiska ekonomer som Paul Bernake, Joseph E. Singer och Rosa DeLaqua fått ett brett stöd både i positiva och negativa termer. Trots detta kastas den nyklassiska ekonomins mantel fortfarande av konkurrenterna när de tävlar om överlägsenheten som ett resultat av en ständig kamp mellan olika läger av ekonomer om definitionen av makroekonomi eller mikroekonomi.

En av de centrala principerna i Keynesian economics är att nivån på den samlade efterfrågan till stor del bestäms av hur efterfrågan på pengar beter sig. Den nuvarande perioden med låg inflation är ett exempel på keynesiansk ekonomi i praktiken där den amerikanska centralbanken, till skillnad från Tyskland och Japan före andra världskriget, har fört en ackommoderande politik för att förhindra en återgång till höga inflationstal. Även om denna åtgärd hittills har hållit inflationen på en hanterbar nivå har den inte förhindrat en återhämtning från den senaste tidens låga priser på viktiga råvaror. Nyckeln till full sysselsättning och robust ekonomisk tillväxt vilar på konsumenternas förmåga att köpa ytterligare varor i stora mängder när ekonomin återhämtar sig.

Ett annat inslag i Keynesian economics är analysen av finanspolitiken som ett instrument för makroekonomisk stabilitet. En keynesiansk ekonomisk politisk analys kännetecknas av två typer av politik, nämligen penningpolitik och finanspolitik. Den förstnämnda försöker styra räntan och penningmängdens nivå, medan den sistnämnda försöker förändra ekonomins struktur genom förändringar i beskattning och reglering. Även om denna politiska arsenal har visat sig vara effektiv när det gäller att stabilisera fluktuationer i de finansiella indikatorerna har den också visat sig försämras med tiden.

1. En aspekt av Keynesian economics som kritiker har ifrågasatt är antagandet att långsiktiga investeringar i sig är ineffektiva eller riskfyllda.
2. I själva verket hävdar de moderna klassiska ekonomerna att investerare gör systematiska fel när de använder den avkastningsränta de uppskattar som ett viktigt verktyg för att identifiera investeringsmöjligheter.
3. Som ett resultat av detta är den keynesianska teorin föremål för ihärdig kritik från moderna klassiska ekonomer, t.ex. från universitetet i Cambridge i Storbritannien.
4. Kritiker av keynesiansk ekonomi hävdar att det inte finns någon allmän princip om den optimala investeringsnivån. I stället bestämmer varje enskild investerare sin egen avkastningsnivå efter att ha tagit hänsyn till avvägningen mellan risk och avkastning.

En annan viktig kritik mot keynesiansk ekonomi gäller tron på att det krävs överdrivna statliga ingripanden eller regleringar för att stävja överdrivna utgifter och uppmuntra ekonomisk aktivitet. I själva verket stöder klassisk ekonomisk teori inte några hårdhänta statliga regleringar eller ingripanden. I stället kan överdrivet statligt ingripande faktiskt leda till långsammare ekonomisk återhämtning och högre arbetslöshet. Dessutom tyder klassisk ekonomisk teori inte på att statlig reglering av privata företag är fördelaktigt. Tvärtom anser den moderna klassiska skolan att det nuvarande systemet med reglerad monopolkapitalism är det bästa sättet att skydda den privata egendomen och eftersträva fria marknader. Det hävdas därför att större förändringar av det nuvarande regleringssystemet inte bara är ineffektiva utan även kontraproduktiva när det gäller att åstadkomma positiva ekonomiska reformer.

Kritiker av keynesiansk ekonomi påpekar att keynesiansk teori och dess underliggande antaganden inte stöds av empiriska bevis. Dessutom använder sig modern makroekonomisk teori av ett bredare spektrum av variabler för att undersöka sambandet mellan ekonomiska variabler. Kritikerna påpekar vidare att det inte finns något direkt samband mellan investeringar och produktion och att investeringar i sig därför inte kan vara avgörande för produktionen. Moderna makroekonomer avfärdar dessutom idén om prisstabilitet som en hållbar lösning på konjunkturproblem. De anser snarare att kortsiktiga effekter av förändringar i konjunkturcyklerna är viktigare än långsiktiga effekter.